Tredje veckan

Våra samhällen har lagts i ruiner, med förhoppningen att de ändå i någon mån ska leva vidare i vår föreställning eller framträdande eller performance eller vad det nu är. Vår minigrupp kom att fokusera mycket på begreppet tid, då det var en av de mer framträdande beröringspunkterna mellan våra samhällen. Det var roligt att vara en del av vår skapandeprocess, och om jag innan kände en viss oro för huruvida vi skulle få ihop något visade den sig vara tämligen obefogad. På det personliga processplanet illustrerade vårt arbete för mig att jag själv har mitt huvud ganska långt nedstucket i det avskalade skråkbegreppet, vilket till skillnad från det vidgade bara innefattar sådant som i det närmaste skulle kunna beskrivas som skriftspråk. Om jag själv skulle vara ha det fullständiga ansvaret för skapandet av en performance finns det enligt min bedömning en betydande risk för att det skulle bli ett slags kammardrama bestående av uteslutande högtravande verbal kommunikation, och därför är det så givande att samarbeta med människor som jag upplever inte är lika språkligt stympade/begränsade. Fast nu kanske jag vara lite hård mot mig själv. Jag upplever nog ändå att jag håller på att ta små steg mot att faktiskt försöka bli en del av en kommunikation inom det vidgade språkbegreppet.
Det är roligt med de Sokratiska samtalen. Jag tror faktiskt aldrig jag har tittat på en bild tillräckligt länge tidigare för att överhuvudtaget se något mer än det mest uppenbara. En händelse i synnerhet som illustrerar detta kommer upp till ytan. Jag var förälskad och stod på en bro i gamla stan inför en solnedgång som var sådär så att vissa skulle ta till begreppet magisk. Personen jag var där med kunde inte få nog av att titta på solnedgången, men jag kunde inte stanna i det mer än ett ögonblick innan jag ville inleda ett samtal eller göra något, vadsomhelst. Ofta tror jag att det mest handlar om en slags otålighet och rastlöshet, för i de Sokratiska samtalen blir det ändå uppenbart för mig att jag inte är döv inför det språk en bild talar. Jag tror att jag väldigt ofta då jag betraktat bilder har omedelbart har försökt utläsa det mest uppenbara budskapet, och om jag inte omedelbart har funnit ett entydigt sådant har jag tröttnat. En gång var jag på ett kostmeseeum med en person som eferåt hävdade att tavlorna hade "blown her away", och jag fick då omedelbart känslan av att jag inte ens egentligen hade sett tavlorna, utöver att registrera deras utseende. Jag känner mig mycket övertygad om att de sokratiska samtalen kommer ge mig självförtroende nog att se på en bild och lyssna på den. Sedan måste jag bara stanna kvar tillräckligt länge för att den ska hinna säga något.