Bokslut

Ok,det är dags att samla ihop intrycken så att jag inte glömmer att stoppa ner dem i väskan när vi går vidare i livet. Det känns oväntat sorgligt att sammanfatta denna kurs, då den till skillnad från de flesta andra kurser på universitetet har varit en social process där man byggt upp ett socialt sammanhang som nu inte längre kommer finnas. I vanliga fall känns inte detta så dramatiskt, då man bara har relationer till enskilda individer och de relationerna lever vidare om man vill att de ska göra det. Här har vi emellertid byggt upp en gemenskap som till stor del handlar om oss som grupp, och den kommer ju inte att leva vidare utan det fundament som denna kursen utgör. Sorgligt!

I fredags hölls presentationerna av vad de olika grupperna arbetat fram. Det var roligt att vår performance verkade beröra många, och jag kände också en viss förbluffad stolthet över vad vi som grupp lyckats knåpa ihop. När det gällde de andras presentationer föll jag dock tillbaka en aning i den självbild som inte medger att man tillägnar sig det som förmedlas, och mycket tror jag att det handlade om att vi inte i någon större utsträckning talade om det på ett sätt där min förståelse fick komma till liv. Jag tycker det är en intressant diskussion om under vilka förutsättningar vi tillåts uttrycka oss i det offentliga rummet, men jag kunde aldrig göra kopplingen mellan karin boye-verken och denna diskussion. Jag hade nog behövt prata med utgångspunkt i verken snarare än utgångpunkterna för deras tillkomst för att få ut särskilt mycket av dem. Jag inbillar mig att jag hade varit mer kapabel att ta till mig något av vår performance om det hade varit första gången jag såg den i fredags, då min osäkerhet nog gör att jag behöver få en någon slas bekräftelse på att det jag hör verkligen finns.

Jag märker att jag känner mig lite uttömd just nu, och därför tar orden språnget från det möjliga till det faktiska först under stort motstånd. Som slutord vill jag säga att jag känner mig övertygad om att jag efter denna kurs kommer vara en lärare som har bättre förutsättningar att låta elever vara dem de är, eller att hjälpa dem att bli dem de vill vara. När jag skriver detta kommer jag att tänka på hur en lärare gav en elev i uppgift att hitta på en historia om hur det kom sig att han kom försent till lektionen. Är det något jag inte vill glömma bort så är det att våra elever måste kunna gå i skolan utan att vi kräver av dem att de ska underkasta sig oss. Respekt och underkastelse måste vara två olika saker.

fjärde veckan

Jag låter inte det faktum att jag inte vet vad jag ska skriva om stoppa mig! Kanske vet jag vad jag skulle skriva när jag har skrivit klart. Om de första veckorna till största delen präglades av oproblematiskt framåtskridande har det nu blivit lite större inslag friktion i vårt arbete, vilket jag antar är helt naturligt i en sådan här process. Om man var psykolog skulle man säkerligen kalla det för en nödvändig fas i grupprocessen, där vi vågar släppa fasaden lite mer och faktiskt släpper den idealiserde bildan av vilka vi är. Jag känner i alla fall en större trygghet nu, och vågar nog i större utsträckning säga saker som jag inte är säker på kommer att falla i allas goda jord.
Jag måste också säga att vi har förvånat mig med hur pass duktiga vi som grupp var att få ihop något bra tillsammans. Någonstans trodde jag nog att det skulle bli en smärtammare väg än det har varit, och kanske framförallt en mer omständig. Det som är lite synd är att man inte helt och hållet får känslan av att det vi håller på med just nu är kreativt, då i ala fall jag är i någon slags mode som handlar om att få ihop snarare än att skapa. Jag vet inte varför jag känner så, och när jag funderar över vad vi har gjort ter det ju sig uppenbart att vi faktiskt skapar hela tiden.
När vi håller på med vår presentation märker jag att jag personligen har en ganska stark dragning åt det otvetydigas håll. Jag vill liksom gärna att det ska framgå ganska tydligt vad vi försöker säga, vilket det har blivit ganska tydligt ofta kan stå i konflikt med att det blir intressant. Någonstans tror jag att jag eftersträvar att det ska bli intressant genom det sät på vilket man säger det eller att buskapet i sig själv är intressant, men det känns nästan jobbigt att säga något där betydelsen är tvetydig. Om så är fallet vill jag att det ska finnas en manifest betydelse och en tydlig latent betydelse som ger en viss effekt som jag kan förutse, snarare än att det ska kunna tolkas hur som helst. Fast detta kanske är en idealiserad distinktion, som inte är särskilt tillämpbar på verkligheten. Jag vet i alla fall att jag också parallellt med detta har blivit väldigt sugen på att fylla mitt hem med praktiska saker som jag själv gjort som samtidigt som de är praktiska förmedlar en trevlig känsla. Exempelvis känner jag mig väldigt sugen på att bygga en lampa som är ett träd. Är det möjligen ett nyväckt intresse för design och konstnärligt uttryck som börjat gro i mitt unga gubbhjärta? Jag tror nästan det.
Dessa bloggar skulle ju handla om tre saker, men jag kommer inte ihåg vad det var. Får kolla upp det till nästa gång...

Tredje veckan

Våra samhällen har lagts i ruiner, med förhoppningen att de ändå i någon mån ska leva vidare i vår föreställning eller framträdande eller performance eller vad det nu är. Vår minigrupp kom att fokusera mycket på begreppet tid, då det var en av de mer framträdande beröringspunkterna mellan våra samhällen. Det var roligt att vara en del av vår skapandeprocess, och om jag innan kände en viss oro för huruvida vi skulle få ihop något visade den sig vara tämligen obefogad. På det personliga processplanet illustrerade vårt arbete för mig att jag själv har mitt huvud ganska långt nedstucket i det avskalade skråkbegreppet, vilket till skillnad från det vidgade bara innefattar sådant som i det närmaste skulle kunna beskrivas som skriftspråk. Om jag själv skulle vara ha det fullständiga ansvaret för skapandet av en performance finns det enligt min bedömning en betydande risk för att det skulle bli ett slags kammardrama bestående av uteslutande högtravande verbal kommunikation, och därför är det så givande att samarbeta med människor som jag upplever inte är lika språkligt stympade/begränsade. Fast nu kanske jag vara lite hård mot mig själv. Jag upplever nog ändå att jag håller på att ta små steg mot att faktiskt försöka bli en del av en kommunikation inom det vidgade språkbegreppet.
Det är roligt med de Sokratiska samtalen. Jag tror faktiskt aldrig jag har tittat på en bild tillräckligt länge tidigare för att överhuvudtaget se något mer än det mest uppenbara. En händelse i synnerhet som illustrerar detta kommer upp till ytan. Jag var förälskad och stod på en bro i gamla stan inför en solnedgång som var sådär så att vissa skulle ta till begreppet magisk. Personen jag var där med kunde inte få nog av att titta på solnedgången, men jag kunde inte stanna i det mer än ett ögonblick innan jag ville inleda ett samtal eller göra något, vadsomhelst. Ofta tror jag att det mest handlar om en slags otålighet och rastlöshet, för i de Sokratiska samtalen blir det ändå uppenbart för mig att jag inte är döv inför det språk en bild talar. Jag tror att jag väldigt ofta då jag betraktat bilder har omedelbart har försökt utläsa det mest uppenbara budskapet, och om jag inte omedelbart har funnit ett entydigt sådant har jag tröttnat. En gång var jag på ett kostmeseeum med en person som eferåt hävdade att tavlorna hade "blown her away", och jag fick då omedelbart känslan av att jag inte ens egentligen hade sett tavlorna, utöver att registrera deras utseende. Jag känner mig mycket övertygad om att de sokratiska samtalen kommer ge mig självförtroende nog att se på en bild och lyssna på den. Sedan måste jag bara stanna kvar tillräckligt länge för att den ska hinna säga något.