Ok,det är dags att samla ihop intrycken så att jag inte glömmer att stoppa ner dem i väskan när vi går vidare i livet. Det känns oväntat sorgligt att sammanfatta denna kurs, då den till skillnad från de flesta andra kurser på universitetet har varit en social process där man byggt upp ett socialt sammanhang som nu inte längre kommer finnas. I vanliga fall känns inte detta så dramatiskt, då man bara har relationer till enskilda individer och de relationerna lever vidare om man vill att de ska göra det. Här har vi emellertid byggt upp en gemenskap som till stor del handlar om oss som grupp, och den kommer ju inte att leva vidare utan det fundament som denna kursen utgör. Sorgligt!
I fredags hölls presentationerna av vad de olika grupperna arbetat fram. Det var roligt att vår performance verkade beröra många, och jag kände också en viss förbluffad stolthet över vad vi som grupp lyckats knåpa ihop. När det gällde de andras presentationer föll jag dock tillbaka en aning i den självbild som inte medger att man tillägnar sig det som förmedlas, och mycket tror jag att det handlade om att vi inte i någon större utsträckning talade om det på ett sätt där min förståelse fick komma till liv. Jag tycker det är en intressant diskussion om under vilka förutsättningar vi tillåts uttrycka oss i det offentliga rummet, men jag kunde aldrig göra kopplingen mellan karin boye-verken och denna diskussion. Jag hade nog behövt prata med utgångspunkt i verken snarare än utgångpunkterna för deras tillkomst för att få ut särskilt mycket av dem. Jag inbillar mig att jag hade varit mer kapabel att ta till mig något av vår performance om det hade varit första gången jag såg den i fredags, då min osäkerhet nog gör att jag behöver få en någon slas bekräftelse på att det jag hör verkligen finns.
Jag märker att jag känner mig lite uttömd just nu, och därför tar orden språnget från det möjliga till det faktiska först under stort motstånd. Som slutord vill jag säga att jag känner mig övertygad om att jag efter denna kurs kommer vara en lärare som har bättre förutsättningar att låta elever vara dem de är, eller att hjälpa dem att bli dem de vill vara. När jag skriver detta kommer jag att tänka på hur en lärare gav en elev i uppgift att hitta på en historia om hur det kom sig att han kom försent till lektionen. Är det något jag inte vill glömma bort så är det att våra elever måste kunna gå i skolan utan att vi kräver av dem att de ska underkasta sig oss. Respekt och underkastelse måste vara två olika saker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar