Bokslut

Ok,det är dags att samla ihop intrycken så att jag inte glömmer att stoppa ner dem i väskan när vi går vidare i livet. Det känns oväntat sorgligt att sammanfatta denna kurs, då den till skillnad från de flesta andra kurser på universitetet har varit en social process där man byggt upp ett socialt sammanhang som nu inte längre kommer finnas. I vanliga fall känns inte detta så dramatiskt, då man bara har relationer till enskilda individer och de relationerna lever vidare om man vill att de ska göra det. Här har vi emellertid byggt upp en gemenskap som till stor del handlar om oss som grupp, och den kommer ju inte att leva vidare utan det fundament som denna kursen utgör. Sorgligt!

I fredags hölls presentationerna av vad de olika grupperna arbetat fram. Det var roligt att vår performance verkade beröra många, och jag kände också en viss förbluffad stolthet över vad vi som grupp lyckats knåpa ihop. När det gällde de andras presentationer föll jag dock tillbaka en aning i den självbild som inte medger att man tillägnar sig det som förmedlas, och mycket tror jag att det handlade om att vi inte i någon större utsträckning talade om det på ett sätt där min förståelse fick komma till liv. Jag tycker det är en intressant diskussion om under vilka förutsättningar vi tillåts uttrycka oss i det offentliga rummet, men jag kunde aldrig göra kopplingen mellan karin boye-verken och denna diskussion. Jag hade nog behövt prata med utgångspunkt i verken snarare än utgångpunkterna för deras tillkomst för att få ut särskilt mycket av dem. Jag inbillar mig att jag hade varit mer kapabel att ta till mig något av vår performance om det hade varit första gången jag såg den i fredags, då min osäkerhet nog gör att jag behöver få en någon slas bekräftelse på att det jag hör verkligen finns.

Jag märker att jag känner mig lite uttömd just nu, och därför tar orden språnget från det möjliga till det faktiska först under stort motstånd. Som slutord vill jag säga att jag känner mig övertygad om att jag efter denna kurs kommer vara en lärare som har bättre förutsättningar att låta elever vara dem de är, eller att hjälpa dem att bli dem de vill vara. När jag skriver detta kommer jag att tänka på hur en lärare gav en elev i uppgift att hitta på en historia om hur det kom sig att han kom försent till lektionen. Är det något jag inte vill glömma bort så är det att våra elever måste kunna gå i skolan utan att vi kräver av dem att de ska underkasta sig oss. Respekt och underkastelse måste vara två olika saker.

fjärde veckan

Jag låter inte det faktum att jag inte vet vad jag ska skriva om stoppa mig! Kanske vet jag vad jag skulle skriva när jag har skrivit klart. Om de första veckorna till största delen präglades av oproblematiskt framåtskridande har det nu blivit lite större inslag friktion i vårt arbete, vilket jag antar är helt naturligt i en sådan här process. Om man var psykolog skulle man säkerligen kalla det för en nödvändig fas i grupprocessen, där vi vågar släppa fasaden lite mer och faktiskt släpper den idealiserde bildan av vilka vi är. Jag känner i alla fall en större trygghet nu, och vågar nog i större utsträckning säga saker som jag inte är säker på kommer att falla i allas goda jord.
Jag måste också säga att vi har förvånat mig med hur pass duktiga vi som grupp var att få ihop något bra tillsammans. Någonstans trodde jag nog att det skulle bli en smärtammare väg än det har varit, och kanske framförallt en mer omständig. Det som är lite synd är att man inte helt och hållet får känslan av att det vi håller på med just nu är kreativt, då i ala fall jag är i någon slags mode som handlar om att få ihop snarare än att skapa. Jag vet inte varför jag känner så, och när jag funderar över vad vi har gjort ter det ju sig uppenbart att vi faktiskt skapar hela tiden.
När vi håller på med vår presentation märker jag att jag personligen har en ganska stark dragning åt det otvetydigas håll. Jag vill liksom gärna att det ska framgå ganska tydligt vad vi försöker säga, vilket det har blivit ganska tydligt ofta kan stå i konflikt med att det blir intressant. Någonstans tror jag att jag eftersträvar att det ska bli intressant genom det sät på vilket man säger det eller att buskapet i sig själv är intressant, men det känns nästan jobbigt att säga något där betydelsen är tvetydig. Om så är fallet vill jag att det ska finnas en manifest betydelse och en tydlig latent betydelse som ger en viss effekt som jag kan förutse, snarare än att det ska kunna tolkas hur som helst. Fast detta kanske är en idealiserad distinktion, som inte är särskilt tillämpbar på verkligheten. Jag vet i alla fall att jag också parallellt med detta har blivit väldigt sugen på att fylla mitt hem med praktiska saker som jag själv gjort som samtidigt som de är praktiska förmedlar en trevlig känsla. Exempelvis känner jag mig väldigt sugen på att bygga en lampa som är ett träd. Är det möjligen ett nyväckt intresse för design och konstnärligt uttryck som börjat gro i mitt unga gubbhjärta? Jag tror nästan det.
Dessa bloggar skulle ju handla om tre saker, men jag kommer inte ihåg vad det var. Får kolla upp det till nästa gång...

Tredje veckan

Våra samhällen har lagts i ruiner, med förhoppningen att de ändå i någon mån ska leva vidare i vår föreställning eller framträdande eller performance eller vad det nu är. Vår minigrupp kom att fokusera mycket på begreppet tid, då det var en av de mer framträdande beröringspunkterna mellan våra samhällen. Det var roligt att vara en del av vår skapandeprocess, och om jag innan kände en viss oro för huruvida vi skulle få ihop något visade den sig vara tämligen obefogad. På det personliga processplanet illustrerade vårt arbete för mig att jag själv har mitt huvud ganska långt nedstucket i det avskalade skråkbegreppet, vilket till skillnad från det vidgade bara innefattar sådant som i det närmaste skulle kunna beskrivas som skriftspråk. Om jag själv skulle vara ha det fullständiga ansvaret för skapandet av en performance finns det enligt min bedömning en betydande risk för att det skulle bli ett slags kammardrama bestående av uteslutande högtravande verbal kommunikation, och därför är det så givande att samarbeta med människor som jag upplever inte är lika språkligt stympade/begränsade. Fast nu kanske jag vara lite hård mot mig själv. Jag upplever nog ändå att jag håller på att ta små steg mot att faktiskt försöka bli en del av en kommunikation inom det vidgade språkbegreppet.
Det är roligt med de Sokratiska samtalen. Jag tror faktiskt aldrig jag har tittat på en bild tillräckligt länge tidigare för att överhuvudtaget se något mer än det mest uppenbara. En händelse i synnerhet som illustrerar detta kommer upp till ytan. Jag var förälskad och stod på en bro i gamla stan inför en solnedgång som var sådär så att vissa skulle ta till begreppet magisk. Personen jag var där med kunde inte få nog av att titta på solnedgången, men jag kunde inte stanna i det mer än ett ögonblick innan jag ville inleda ett samtal eller göra något, vadsomhelst. Ofta tror jag att det mest handlar om en slags otålighet och rastlöshet, för i de Sokratiska samtalen blir det ändå uppenbart för mig att jag inte är döv inför det språk en bild talar. Jag tror att jag väldigt ofta då jag betraktat bilder har omedelbart har försökt utläsa det mest uppenbara budskapet, och om jag inte omedelbart har funnit ett entydigt sådant har jag tröttnat. En gång var jag på ett kostmeseeum med en person som eferåt hävdade att tavlorna hade "blown her away", och jag fick då omedelbart känslan av att jag inte ens egentligen hade sett tavlorna, utöver att registrera deras utseende. Jag känner mig mycket övertygad om att de sokratiska samtalen kommer ge mig självförtroende nog att se på en bild och lyssna på den. Sedan måste jag bara stanna kvar tillräckligt länge för att den ska hinna säga något.

andra veckan

Jag känner att dagarna och nätterna håller på att flyta ihop lite grann. När jag sover känner jag mig vaken och när jag är vaken känns det som att jag sover. Jag skulle inte säga att det är en plats som kreativiteten flödar ifrån, men kanske är hämningarna lite bräckligare och mindre påtagliga.
Nu har vi hur som helst byggt färdigt våra samhällen, och använt en särskild metod för att diskutera dem. Såhär i efterhand kan jag konstatera att mitt samhälle snarare känns som ett monument över min tankeprocess än ett uttryck för det vidgade språkbegreppet. Jag tror inte att det på ett särskilt bra sätt kan förmedla det jag tänkte på när jag skapade det, men däremot kan man i konstverket spåra min tankeprocess om man känner till den. Eller så har jag nu lite väl snäv definition av vad kommunikation innebär. Naturligtvis kommunicerar skräphögen någonting, men jag känner inte att den på ett särskiltit bra sätt utgör ett medium mellan mig och betraktaren. Även om detta naturligtvis inte är nödvändigt. För att den skulle kunna vara ett sådant medium (om det nu är eftersträvansvärt) hade jag nog behövt använda mig av en symbolik där jag snarare än mig själv kommunicerade med en imaginär betraktare, och var lite mer benägen att förkasta sådant som inte längre hade sin plats i konstverket. Som det är nu så finns alla skeden i min tankeprocess kvar där, och det samlide intrycket blir mest förvirrande. Här är förresten samhället i all sin prakt:
Egentligen finns det ju så klart något som man borde omfamna i att ett konstverk har en dynamisk tillkomst. I alla fall känns det så. Men jag skulle ändå vilja att det som var med i konstverket hade en kommunikativ funktion av något slag, antingen känslomässig eller något annat. Om jag skulle skriva en bok skulle jag inte ha sida efter sida med meningslös utfyllnad, som bara skymmer (den inte nödvändigtvis tydliga) kommunikationen. På samma sätt känner jag någonstans att det finns en skillnad i att det konstnärliga uttrycket är mångtydigt och att det ligger dolt i skräp, som mitt delvis i nuläget gör.
Magen kurrar, och om jag ska äta upp hela påsen med avocados som jag köpte igår innan jag åker till linköping måste jag sätta fart.

De första dagarna...

Om man har vuxit upp på en fysisk och andlig diet huvudsakligen bestående av sockerdränkta flingor och citat ur Killinggängets samlade verk kan det ibland vara obehagligt att tala om viktiga saker utan att förfalla till ironi och sarkasmer. Den uppenbara begränsning som ett sådant sätt att vara utgör har blivit väldigt tydlig under de gånger vi träffat Bengt Franzen, som inte verkar rädd för att vara tala allvar utan att späda ut det med skämt. Istället talar han med övertygelse om livets stora frågor, vilket för mig innebar att jag under förmiddagen övergick från småsur och alienerad till uppfylld av ansvarskänsla och tillförsikt. Såhär i inledningsskedet av vårt eventuella konstnärliga uppvaknande har det redan blivit plågsamt tydligt att den stora utmaningen för min del kommer bli att stå för det konstnärliga uttrycket utan att skämta bort det. Att vara allvarlig utan att nödvändigtvis vara cynisk, och att genom att agera som om man trodde på något kanske också börja tro på det.

Vi såg också en film härrom dagen. Den visade en slags serie av dominobrickor, där komplicerade mekaniska händelser ledde till nya händelser som ledde till nya händelser, och så vidare. Även om jag fascinerades av den, tyckte jag också att den var lite olustig på något sätt. Det fanns bara artificiella saker som var mer eller mindre förstörda när de hade fyllt sin funktion i den långa kedjan av händelser. På något sätt hade jag tyckt mer om filmen om det hade varit ett kretslopp, där sakerna som var med inte förstördes utan blev något nytt eller åter igen kunde utföra sin uppgift. Det primära syftet var naturligtvis inte att filmen skulle vara trevlig, men som metafor tyckte jag den kändes ganska dystopisk.

Jag har också kommit fram till att bild är ett perfekt skolämne, och har en viktig egenskap som väldigt många ämnen saknar. Detta blev uppenbart när någon sade något om att man genom skapandet ger uttryck för det man känner. I bildämnet kan man alltså (i princip) ägna sig åt det som ämnet handlar om oavsett hur man mår eller vad man känner inför skolan. Om man vill revoltera mot auktoriteten så får detta plats inom ramarna för det man ska öva sig i, medan man exempelvis i matematik inte får utrymme att vara hur man vill och ändå hålla på med matematik. Det kan såklart hända att någon inte vill revoltera genom att måla något som provocerar, men man erbjuder åtminstone ett forum där man kan göra det och ändå ägna sig åt bildämnet. Tankegången är säkerligen också en aning naiv, vilket dock inte betyder att man inte bör ha det i åtanke. Även en engelskalärare kanske bör sträva efter att låta upproriska elever revoltera på engelska, istället för att ge sig på det fruktlösa företaget att kuva dem.
Det blev ju långt det här! Dags att sova....