andra veckan

Jag känner att dagarna och nätterna håller på att flyta ihop lite grann. När jag sover känner jag mig vaken och när jag är vaken känns det som att jag sover. Jag skulle inte säga att det är en plats som kreativiteten flödar ifrån, men kanske är hämningarna lite bräckligare och mindre påtagliga.
Nu har vi hur som helst byggt färdigt våra samhällen, och använt en särskild metod för att diskutera dem. Såhär i efterhand kan jag konstatera att mitt samhälle snarare känns som ett monument över min tankeprocess än ett uttryck för det vidgade språkbegreppet. Jag tror inte att det på ett särskilt bra sätt kan förmedla det jag tänkte på när jag skapade det, men däremot kan man i konstverket spåra min tankeprocess om man känner till den. Eller så har jag nu lite väl snäv definition av vad kommunikation innebär. Naturligtvis kommunicerar skräphögen någonting, men jag känner inte att den på ett särskiltit bra sätt utgör ett medium mellan mig och betraktaren. Även om detta naturligtvis inte är nödvändigt. För att den skulle kunna vara ett sådant medium (om det nu är eftersträvansvärt) hade jag nog behövt använda mig av en symbolik där jag snarare än mig själv kommunicerade med en imaginär betraktare, och var lite mer benägen att förkasta sådant som inte längre hade sin plats i konstverket. Som det är nu så finns alla skeden i min tankeprocess kvar där, och det samlide intrycket blir mest förvirrande. Här är förresten samhället i all sin prakt:
Egentligen finns det ju så klart något som man borde omfamna i att ett konstverk har en dynamisk tillkomst. I alla fall känns det så. Men jag skulle ändå vilja att det som var med i konstverket hade en kommunikativ funktion av något slag, antingen känslomässig eller något annat. Om jag skulle skriva en bok skulle jag inte ha sida efter sida med meningslös utfyllnad, som bara skymmer (den inte nödvändigtvis tydliga) kommunikationen. På samma sätt känner jag någonstans att det finns en skillnad i att det konstnärliga uttrycket är mångtydigt och att det ligger dolt i skräp, som mitt delvis i nuläget gör.
Magen kurrar, och om jag ska äta upp hela påsen med avocados som jag köpte igår innan jag åker till linköping måste jag sätta fart.

De första dagarna...

Om man har vuxit upp på en fysisk och andlig diet huvudsakligen bestående av sockerdränkta flingor och citat ur Killinggängets samlade verk kan det ibland vara obehagligt att tala om viktiga saker utan att förfalla till ironi och sarkasmer. Den uppenbara begränsning som ett sådant sätt att vara utgör har blivit väldigt tydlig under de gånger vi träffat Bengt Franzen, som inte verkar rädd för att vara tala allvar utan att späda ut det med skämt. Istället talar han med övertygelse om livets stora frågor, vilket för mig innebar att jag under förmiddagen övergick från småsur och alienerad till uppfylld av ansvarskänsla och tillförsikt. Såhär i inledningsskedet av vårt eventuella konstnärliga uppvaknande har det redan blivit plågsamt tydligt att den stora utmaningen för min del kommer bli att stå för det konstnärliga uttrycket utan att skämta bort det. Att vara allvarlig utan att nödvändigtvis vara cynisk, och att genom att agera som om man trodde på något kanske också börja tro på det.

Vi såg också en film härrom dagen. Den visade en slags serie av dominobrickor, där komplicerade mekaniska händelser ledde till nya händelser som ledde till nya händelser, och så vidare. Även om jag fascinerades av den, tyckte jag också att den var lite olustig på något sätt. Det fanns bara artificiella saker som var mer eller mindre förstörda när de hade fyllt sin funktion i den långa kedjan av händelser. På något sätt hade jag tyckt mer om filmen om det hade varit ett kretslopp, där sakerna som var med inte förstördes utan blev något nytt eller åter igen kunde utföra sin uppgift. Det primära syftet var naturligtvis inte att filmen skulle vara trevlig, men som metafor tyckte jag den kändes ganska dystopisk.

Jag har också kommit fram till att bild är ett perfekt skolämne, och har en viktig egenskap som väldigt många ämnen saknar. Detta blev uppenbart när någon sade något om att man genom skapandet ger uttryck för det man känner. I bildämnet kan man alltså (i princip) ägna sig åt det som ämnet handlar om oavsett hur man mår eller vad man känner inför skolan. Om man vill revoltera mot auktoriteten så får detta plats inom ramarna för det man ska öva sig i, medan man exempelvis i matematik inte får utrymme att vara hur man vill och ändå hålla på med matematik. Det kan såklart hända att någon inte vill revoltera genom att måla något som provocerar, men man erbjuder åtminstone ett forum där man kan göra det och ändå ägna sig åt bildämnet. Tankegången är säkerligen också en aning naiv, vilket dock inte betyder att man inte bör ha det i åtanke. Även en engelskalärare kanske bör sträva efter att låta upproriska elever revoltera på engelska, istället för att ge sig på det fruktlösa företaget att kuva dem.
Det blev ju långt det här! Dags att sova....