Nu har vi hur som helst byggt färdigt våra samhällen, och använt en särskild metod för att diskutera dem. Såhär i efterhand kan jag konstatera att mitt samhälle snarare känns som ett monument över min tankeprocess än ett uttryck för det vidgade språkbegreppet. Jag tror inte att det på ett särskilt bra sätt kan förmedla det jag tänkte på när jag skapade det, men däremot kan man i konstverket spåra min tankeprocess om man känner till den. Eller så har jag nu lite väl snäv definition av vad kommunikation innebär. Naturligtvis kommunicerar skräphögen någonting, men jag känner inte att den på ett särskiltit bra sätt utgör ett medium mellan mig och betraktaren. Även om detta naturligtvis inte är nödvändigt. För att den skulle kunna vara ett sådant medium (om det nu är eftersträvansvärt) hade jag nog behövt använda mig av en symbolik där jag snarare än mig själv kommunicerade med en imaginär betraktare, och var lite mer benägen att förkasta sådant som inte längre hade sin plats i konstverket. Som det är nu så finns alla skeden i min tankeprocess kvar där, och det samlide intrycket blir mest förvirrande. Här är förresten samhället i all sin prakt:
Egentligen finns det ju så klart något som man borde omfamna i att ett konstverk har en dynamisk tillkomst. I alla fall känns det så. Men jag skulle ändå vilja att det som var med i konstverket hade en kommunikativ funktion av något slag, antingen känslomässig eller något annat. Om jag skulle skriva en bok skulle jag inte ha sida efter sida med meningslös utfyllnad, som bara skymmer (den inte nödvändigtvis tydliga) kommunikationen. På samma sätt känner jag någonstans att det finns en skillnad i att det konstnärliga uttrycket är mångtydigt och att det ligger dolt i skräp, som mitt delvis i nuläget gör. Magen kurrar, och om jag ska äta upp hela påsen med avocados som jag köpte igår innan jag åker till linköping måste jag sätta fart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar